Julgrubbel.
Ska jag ta och vara ärlig nu då?
Okej. Jag hatar julen. Det är sant jag gör verkligen det. Allt tjat om vilken mysig familje-tradition julen är, är bara skitsnack. Skitmysig verkligen, med alla människor som jäktar runt och försöker passa in maten med Kalle Anka, få alla på gott humör, laga världens brak jul-bord bara för att göra det pampigare än året innan. Och för att inte tala om stressen innan. Alla julklappar som ska köpas och all mat som ska inhandlas. Hemmet ska pyntas och julgodis ska bakas. Plus jobb och skola på det. För lovet infinner sig ju inte förens några dagar innan julen.
Julstämning existerar inte, man gör bara allt för att låtsas som om den gör det. Som om julen visst är lika mysig som när man var liten. Som om tomten visst fanns och att julafton är en mysig dag istället för en dag fylld av håltimmar mellan julbordet och kalle. Och sen är det julklapps öppning i en halv timme. Sen är det över. Sen är det bara att gå och lägga sig för att dagen efter äta upp resterna av julskinkan, städa undan allt och börja planera inför nyår.
Kommer ni ihåg när man var liten? Man knäckte nötter, och verkligen kollade på Kalle. Man åt choklad och man pratade och hade trevligt. Så här i senare år förstår man ju att det bidrog med att föräldrarna verkligen ansträngde sig. Men sen när man blev äldre.Då var det inte lika viktigt att anstränga sig längre. Det är skitsynd. För jag älskade verkligen julen. Och jag ska banne mig göra mitt yttersa för att smälta in bland människorna i min omgivning. Jag ska också låtsas som om julen faktiskt är mysig.
Fast jag tror att jag hatar julen mest av allt för att man känner sig så himla ensam då. Alla har sina och de som inte har någon, får stå där själva. Usch.
